Det är precis vad jag ska göra nu, min allra bästa gren här i livet. Jag ska klaga för omväxlings skull. 
Jag är som dem flesta redan vet en väldigt matglad tjej som alltid haft några kilon till övers om vi säger så. Vilket är något jag alltid klagat över, att jag jämt går och småäter, är ständigt hungrig och aldrig känner någon riktig mättnadskänsla. Vilket då inte så konstigt nog ledit till mina extrakilon..
Men.. nu när jag är gravid och *borde* kunna unna mig lite smått och gott så är aptiten som bortblåst. Jag är konstant illamående och har ärligt talat aldrig ätit så här lite i hela mitt liv. Vilket någon som jag borde vara glad över, speciellt då jag gått och nojjat sönder över hur mycket jag kommer att gå upp i vikt och hur obekväm jag kanske kommer att känna mig ju större jag blir. Men så är inte fallet, för jag känner verkligen att jag BEHÖVER äta, men allting gör mig illamående och tanken på att laga mat existerar inte. Jag har inte lagat mat på 3 månader nu för att jag mått så dåligt men ikväll har jag lovat mange att försöka. Oddsen är inte på min sida känner jag. Illamåendet jag besuttit idag har inte varit att leka med, varje gång jag rör på mig känns det som om någon försöker vända ut och in på magen, men jag ska försöka och göra mitt bästa. Det återstår att se hur det går. 

Sen klagomål nummer 2:
Jag förstår att alla som fått nys om att jag är gravid är jätteglada och jätteexalterade. Men nu börjar jag tycka att det hela blivit drygt. Jag är trött på att höra om hur kul det är att vi ska ha barn - tro mig, jag vet redan det. Jag är trött på att berätta för folk att jag är gravid, just för att alla säger precis samma sak, vilket jag är less på att traggla igenom än en gång, för typ 237:e gången. Och tro mig när jag säger det här: jag behöver verkligen inga lektioner eller läxor i vad jag måste införskaffa mig eller vad jag måste tänka på innan/efter bebisen har kommit. Det här är min/vår resa och jag är övertygad om att vi kommer att komma på våra egna lösningar. Och låt oss för fan inte glömma: JAG VILL INTE HÖRA OM NÅGRA FLER JÄVLA SKRÄCKFÖRLOSSNINGAR! Har jag frågat om att få höra om dem eller? Nej, precis.. //Skitförbannat gravidfetto.

Som dem flesta av alla mina nära och kära (förhoppningsvis) vet vid det här laget så väntar jag och magnus barn. Den lille rackaren är beräknad i slutet av november och vi är jätteglada. 
När jag väl tog ut min hormonspiral efter många om och men så var det ett gemensamt beslut. Vi sa "händer det så händer det". Och jag måste säga att jag blev överlycklig när Mange äntligen sa att han var redo, eftersom att jag har känt mig redo ett längre tag och inte velat tjata på honom. Men tillbaka till historien - händer det så händer det.. Och det var precis vad det gjorde, 2 veckor efter att jag tagit ut hormonspiralen har ett ägg befruktats och jag var gravid. Helt sjukt egentligen. Jag hade beställt hem 2 stycken graviditetstest från nätet och så fort de trillade ned i brevlådan slet jag upp paketet och kunde inte hålla mig längre. Då ska jag även tillägga att otroligt ömmande bröst och utebliven mens redan var två faktorer att gå efter. Och mycket riktigt, på stickan läser jag "gravid 1-2" och kan inte låta bli att känna en enorm glädje sprida sig i kroppen blandat med skräck. Varför skräck, kan jag själv tänka fortfarande.. Just för att hela våra liv kommer att förändras för all framtid. Det är inte längre jag&magnus som kommer att stå i centrum, utan vårt barn. Mina eller våra behov kommer aldrig mera att komma i första hand, det kommer vårt barn att göra. Vilket är helt fantastiskt, men samtidigt en så stor förändring att det nog vore konstigt om jag inte kände mig lite skräckslagen. 
Magnus första reaktion var chock, han kunde inte fatta att det kunde gå så jävla fort att bli gravid. Han hade räknat med cirka ett halvår haha. Jag däremot som alltid haft problem med alla preventivmedel jag någonsin testat var inte lika chockad med att det faktiskt gick med sån raketfart. Hur som helst, när första chocken runnit av Mange så blev han jätteglad och väldigt stressad. Stressad över pengar, sparande, saker som måste införskaffas, körkort etc. I stort sätt allt mellan himmel och jord kändes det som. Jag känner inte i närheten av den stress som jag vet att han känner förutom när det gäller körkortet. För aldrig i mitt liv att jag sätter mig och pendlar kommunalt med barnvagn på buss och tåg. Det finns liksom inte i min värld. Där går gränsen. Allt det andra vet jag kommer att lösa sig ändå. Men ett körkort dyker inte bara magiskt upp i ett cornflakespaket tyvärr..