Som dem flesta av alla mina nära och kära (förhoppningsvis) vet vid det här laget så väntar jag och magnus barn. Den lille rackaren är beräknad i slutet av november och vi är jätteglada. 
När jag väl tog ut min hormonspiral efter många om och men så var det ett gemensamt beslut. Vi sa "händer det så händer det". Och jag måste säga att jag blev överlycklig när Mange äntligen sa att han var redo, eftersom att jag har känt mig redo ett längre tag och inte velat tjata på honom. Men tillbaka till historien - händer det så händer det.. Och det var precis vad det gjorde, 2 veckor efter att jag tagit ut hormonspiralen har ett ägg befruktats och jag var gravid. Helt sjukt egentligen. Jag hade beställt hem 2 stycken graviditetstest från nätet och så fort de trillade ned i brevlådan slet jag upp paketet och kunde inte hålla mig längre. Då ska jag även tillägga att otroligt ömmande bröst och utebliven mens redan var två faktorer att gå efter. Och mycket riktigt, på stickan läser jag "gravid 1-2" och kan inte låta bli att känna en enorm glädje sprida sig i kroppen blandat med skräck. Varför skräck, kan jag själv tänka fortfarande.. Just för att hela våra liv kommer att förändras för all framtid. Det är inte längre jag&magnus som kommer att stå i centrum, utan vårt barn. Mina eller våra behov kommer aldrig mera att komma i första hand, det kommer vårt barn att göra. Vilket är helt fantastiskt, men samtidigt en så stor förändring att det nog vore konstigt om jag inte kände mig lite skräckslagen. 
Magnus första reaktion var chock, han kunde inte fatta att det kunde gå så jävla fort att bli gravid. Han hade räknat med cirka ett halvår haha. Jag däremot som alltid haft problem med alla preventivmedel jag någonsin testat var inte lika chockad med att det faktiskt gick med sån raketfart. Hur som helst, när första chocken runnit av Mange så blev han jätteglad och väldigt stressad. Stressad över pengar, sparande, saker som måste införskaffas, körkort etc. I stort sätt allt mellan himmel och jord kändes det som. Jag känner inte i närheten av den stress som jag vet att han känner förutom när det gäller körkortet. För aldrig i mitt liv att jag sätter mig och pendlar kommunalt med barnvagn på buss och tåg. Det finns liksom inte i min värld. Där går gränsen. Allt det andra vet jag kommer att lösa sig ändå. Men ett körkort dyker inte bara magiskt upp i ett cornflakespaket tyvärr..