Ja, vad är det man brukar säga? Nytt år nya möjligheter. En klyscha som faktiskt (enligt mig) stämmer. För är det inte så, alla försöker skapa någon slags ny gnista, ny glöd och välkomnar ofta det nya året med öppna armar och hopp. Hopp om att det nya året kommer att vara lite bättre än det förra. Oavsett om man haft ett bra eller dåligt år. Sådär som man borde se varje dag egentligen. Ny dag, nya möjligheter - men lättare sagt än gjort. 

Jag kan nog utan att överdriva säga att 2015 varit mitt bästa år (hittills) i livet. Året började som alla andra år började - nytt år, nytt jag. Jag slutade röka och snusa, vilket gick galant bortsett från det faktum att det är omöjligt att sluta med nikotin utan att gå upp i vikt vilket jag gjorde.. Jag hade under en tid känt mig redo för att bilda familj med magnus men ville inte tjata då jag visste att han inte var helt och hållet redo. Plus att jag ville att det skulle komma från honom själv när det väl var dags. 
Och dags blev det. Det kom som en chock när mange väl sa "Händer det så händer det". Jag som då gått och längtat under en tid blev väldigt chockad och frös nästan till is inombords. Det var en känsla utav rädsla som spreds sig i kroppen. Det hade som sagt varit en sak att gå och och längta och drömma, men nu vart det plötsligt verklighet. Rädslan var givetvis inget jag delade med mig utav till magnus eftersom att jag inte ville få honom att tvivla på sitt beslut när vi äntligen var på samma våglängd. Sen bokade jag tid för att få ta ut min hormonspiral den 5:e februari - sagt och gjort. Efter det tog det ungefär 1-2 veckor innan vår älskade lilla tjej hade hittat sin väg in i magen. Resten är historia haha. Året hade nog kunnat bjudit på lite vad som helst och ändå varit det bästa någonsin eftersom att vår älskade Kelly låg och jäste i magen och valde att kika ut i november. För när jag tänker tillbaka på året som varit har vi eller i alla fall inte jag gjort något jättespeciellt egentligen. Jag har tagit körkort och fått barn - inom en vecka! Vilken jävla vecka! Den där veckan är utan tvekan den bästa i mitt liv. Då kändes det som att jag hade fått allt. Min underbara karl, vår underbara dotter och det där jävla körkortet. 2015 gjorde mig fulländad.