Idag har mitt lilla hjärta haft ont i magen och varit ledsen hela dagen. Usch och fy. Det gör verkligen ont i hela kroppen när hon skriker och är ledsen, det känns som att någon bokstavligt talat kör en kniv igenom hjärtat och även jag får kämpa för att hålla tårarna borta. 
Herregud.. Jag visste att jag skulle förändras när jag fått barn, men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att jag skulle bli såhär känslig. Eller känslofylld kanske beskriver det bättre. När Kelly är glad eller ledsen får hon mig att känna känslor jag inte känt under hela livet, sammanlagt. Det får mig även att inse vilken iskall och okänslig person jag var innan henne. Vilket både är på gott och ont. Att jag kan känna sånna här känslor är ganska häftigt, samtidigt jobbigt. Jag har blivit ett känslomässigt vrak som inte kan kontrollera när dessa känslovågor ska slå till. Det jobbigaste är nog ändå att jag fortfarande HATAR att visa mig ledsen och sårbar inför andra, även min familj. 

Alla har vi olika saker för oss som får oss att koppla av eller må bra. Jag har själv listat mina här:

Långa promenader.

Långa promenader, gärna i musik i öronen, eller en bra podd. Sen Kelly kom är det poddar som gäller på promenaderna för att jag ska kunna höra ifall att lilltösen vaknar. (Hon somnar nästan alltid när vi tar promenader) Att lyssna på en podd blir inte samma instängda känsla och konstanta ljud som det blir när man lyssnar på musik. Men långa promenader är verkligen något som får mig på bra humör och jag kan verkligen känna hur känslan av stress bara rinner av mig och tankarna blir klarare. 
Dock har det inte blivit allt för många promenader med Kelly när det varit alldeles för kallt ute och jag har ärligt talat dragit mig lite för att ta mig ut då det är ett jäkla pyssel eller rent ut sagt ett träningspass bara att komma utanför dörren med en liten den här årstiden. Men jag ska bättra mig! Både jag och Kelly mår bra utav att komma ut och få frisk luft.

Duscha.
Duschen har verkligen blivit en lyxig bästa kompis. Att ta en dusch är något som jag alltid tagit för givet och egentligen inte uppskattat. Och om sanningen ska fram så har jag nog tyckt att det varit lite jobbigt att duscha haha. Nu låter jag säkert äcklig.. Men ni vet den där känslan "Idag MÅSTE jag duscha" för att man väntat en dag för länge för att dum som man är inte duschade dagen innan när man borde ha gjort det. När man hunnit bli lite halvsnuskig och duschen plötsligt blivit ett måste. DÅ tycker jag det har varit jobbigt, men alltid skönt när man väl kommit in i duschen.
Nu kan man inte bara hoppa in i duschen när man vill längre. Det krävs planering! Ofta sker duscharna när Mange kommit hem från jobbet och Kelly är nymatad och nöjd. Självklart sker det en och annan dusch när jag är själv med lilla loppan också, ex när jag blivit nedkräkt, nedbajsad eller liknande. Men det är mer snabbduschar och då sitter Kelly i babysittern utanför så att jag ser henne hela tiden. Då brukar hon sitta och jollra för sig själv eller prata med mig genom glasrutan när jag duschar. Även fast hon alltid är nöjd medans jag står i duschen så känner inte jag mig lika tillfredställd utan mer stress över att bli klar så fort som möjligt. 
Så när M är hemma är helt underbart att duscha och jag behöver inte stressa. En stund att reflektera över livet. En stund för mig själv. Men framför allt, en stund att bli REN. 

Köra Bil.
Så länge jag inte har bråttom någonstans är även bilen en mirakelkur för att koppla av och få mig på gott humör. Vet inte om det är för att jag precis tagit körkort, men tycker verkligen att det är roligt att köra bil. Gör det gärna och ofta om inte vägunderlaget är alltför dåligt. Vill gärna inte ut och köra när det är ishalka när jag har Kelly med i bilen (vilket jag alltid har). 
I bilen kan jag gå in i mig själv och bara sitta och vråla med till högt dunkande musik. Mer än så krävs inte. LOVE IT.

Storhandla.
Att gå i matbutiker och storhandla, där snackar vi ett udda nöje jag har. Jag tycker verkligen om att ta mig tid i matbutiken och gå igenom alla hyllor. Har man tur kan man även hitta något nytt att pröva eller få inspiration till någon härlig maträtt att laga under veckan. Man ska dock aldrig handla på tom mage, för då kommer man alltid ut med mer än planerat och gärna onyttigt också. 

Hej alla mina underbara läsare! (hahaha jag är så rolig! Tror ärligt talat inte att det finns en enda kotte som läser min blogg eftersom att ingen tror att jag uppdaterar. Vilket jag iofs inte gör.) Ärligt talat så tänker jag nog på att försöka skriva minst ett blogginlägg varje dag, men när jag väl har tid för att knåpa ihop ett inlägg så är jag för trött eller har andra, viktigare saker att göra. Exempelvis städa, tvätta, bädda eller att faktiskt försöka få i mig något mer näringsrikt än bara mackor, fika eller chips.. Sen som dem flesta redan vet så är ju inte jag den snabbaste vilket betyder att det tar sin lilla stund att göra ett inlägg. Men det skulle verkligen vara kul att få igång någon slags rutin kring bloggandet utan att det skulle ta någon tid från Kelly, för hon är ju självklart prio ett. 
Kan faktiskt känna lite avundsjuka på alla dessa morsor som hinner blogga så mycket. Inte för att jag vill ha tusentals läsare eller så, snarare tvärtom - jag vill ju bara att dem som känner mig och min familj ska läsa min blogg. Men mer för själva grejen, jag tycker att det är ganska roligt att blogga. Man får skriva av sig om tankar och känslor som är hur roligt som helst att gå igenom längre fram i tiden. Det är då man verkligen kan se hur man förändras och från dag till dag läsa om vad man brydde sig om just då och hur man fick livet att gå runt. Småsaker som man annars glömmer helt enkelt. Men jag intalar mig ändå på något sätt att jag är mer närvarande än vad dessa blogg-morsor är med sina barn, eller att dem måste ha fått väldigt tråkiga barn som bara sover hela dagarna? Vad vet jag? Jag lägger i alla fall väldigt stor vikt vid att vara närvarande med Kelly när hon är vaken. Vilket är nästan hela dagarna. Hon sover väldigt lite under dagen och den lilla sömn hon lyckas sova när hon väl somnar på dagen är bara powernaps mellan 15-30 minuter. Jag älskar att hon är vaken och så himla med på dagarna, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskade att hon kunde sova ostört någon timme på dagen (det gör hon bara om jag håller i henne) bara någon gång ibland, så att jag skulle kunna fixa och dona lite och känna mig lite "fri" för en stund. Men hellre vaken på dagen för då sover hon så himla bra på natten. Allt i mellan 6-9 timmar per natt brukar hon sova. Så man kan verkligen säga att vi är bortskämda. Är tacksam för all tid jag får tillsammans med Kelly. Även de stunder när tålamodet tryter. Hon får mig att växa som person. Hon får mig att vilja vara en bättre människa.

Ja, vad är det man brukar säga? Nytt år nya möjligheter. En klyscha som faktiskt (enligt mig) stämmer. För är det inte så, alla försöker skapa någon slags ny gnista, ny glöd och välkomnar ofta det nya året med öppna armar och hopp. Hopp om att det nya året kommer att vara lite bättre än det förra. Oavsett om man haft ett bra eller dåligt år. Sådär som man borde se varje dag egentligen. Ny dag, nya möjligheter - men lättare sagt än gjort. 

Jag kan nog utan att överdriva säga att 2015 varit mitt bästa år (hittills) i livet. Året började som alla andra år började - nytt år, nytt jag. Jag slutade röka och snusa, vilket gick galant bortsett från det faktum att det är omöjligt att sluta med nikotin utan att gå upp i vikt vilket jag gjorde.. Jag hade under en tid känt mig redo för att bilda familj med magnus men ville inte tjata då jag visste att han inte var helt och hållet redo. Plus att jag ville att det skulle komma från honom själv när det väl var dags. 
Och dags blev det. Det kom som en chock när mange väl sa "Händer det så händer det". Jag som då gått och längtat under en tid blev väldigt chockad och frös nästan till is inombords. Det var en känsla utav rädsla som spreds sig i kroppen. Det hade som sagt varit en sak att gå och och längta och drömma, men nu vart det plötsligt verklighet. Rädslan var givetvis inget jag delade med mig utav till magnus eftersom att jag inte ville få honom att tvivla på sitt beslut när vi äntligen var på samma våglängd. Sen bokade jag tid för att få ta ut min hormonspiral den 5:e februari - sagt och gjort. Efter det tog det ungefär 1-2 veckor innan vår älskade lilla tjej hade hittat sin väg in i magen. Resten är historia haha. Året hade nog kunnat bjudit på lite vad som helst och ändå varit det bästa någonsin eftersom att vår älskade Kelly låg och jäste i magen och valde att kika ut i november. För när jag tänker tillbaka på året som varit har vi eller i alla fall inte jag gjort något jättespeciellt egentligen. Jag har tagit körkort och fått barn - inom en vecka! Vilken jävla vecka! Den där veckan är utan tvekan den bästa i mitt liv. Då kändes det som att jag hade fått allt. Min underbara karl, vår underbara dotter och det där jävla körkortet. 2015 gjorde mig fulländad.

Kelly kom till världen:
10/11-2015 kl. 16:29.
Vikt: 3306 gram
Längd: 51 cm

Att vara gravid vet nog de allra flesta att det inte alltid är en dans på rosor. Och under min graviditet har jag hunnit tänka en hel del på vad jag tyckt varit helt okej samt saker jag skulle vilja slippa.

1. Minus -
Tröttheten. Ja, denna olidliga trötthet som varade sedan dag ett och höll i sig utan uppehåll blev en aning tråkig. Speciellt när man även var för illamående för att dricka kaffe och åtminstone försöka bli lite pigg. Och då kan jag ändå tilläga att jag är trött i vanliga fall (men inte i närheten av detta). Det kändes nästan som att jag bara varit vaken under mina arbetstimmar denna graviditet och knappt hunnit umgås alls med varken kompisar eller Magnus. Eller ja, hunnit är väl inte rätt ordval - inte orkat helt enkelt. Och att känna en sådan orklöshet och trötthet är väl i sig en ganska mild åkomma men ack så värdelöst. Så måste ändå tacka alla som har haft överseende med detta då det känts som man i stort sätt inte mer än bara jobbat och sovit hela graviditeten.

2. Minus - 
Illamåendet. Det absolut värsta med att ha varit gravid är utan tvekan detta jävla illamåendet. Även illamåendet började spöka nästan direkt och höll i sig till ca vecka 25, upphörde i ungefär 3-4 veckor för att sedan successivt komma tillbaka. Jag levde mina första 4 månader på endast fil & flingor för det var det enda jag kunde få i mig. Sen gick det i vågor och var väl egentligen inte i närheten så jobbigt som det var första 25 veckorna, men ändå - att må illa är för mig den värsta känslan man kan gå runt med. Vissa dagar var det tom. så illa att jag varit tvungen och gå in och ställa mig i duschen och gråta för att jag mått så dåligt. Vilket inte tillhör det vanliga kan jag säga. Att gråta är verkligen ingenting jag gör i första taget och aldrig att jag skulle låta Mange se mig gråta om det absolut inte skulle vara "nödvändigt". Så därav har mitt sätt varit att gå in i duschen för att gråta, där ingen varken kan höra eller se att jag faktiskt gråter. Usch.

3. Minus - 
Viktuppgången. Japp, och den här punkten kommer garanterat att få folk irriterade och tänka: "men skämtar hon, klart som fan att man går upp i vikt när man är gravid, hade hon räknat med något annat eller?!" Och svaret är nej, absolut inte. Jag har självfallet räknat med att gå upp i vikt, jag har tom. förväntat mig att jag skulle bli den tyngsta och fläskigaste gravida kvinnan som världen någonsin skådat. Men trots detta, och trots det faktum att jag "bara" gick upp 14/15 kilo så tar denna faktor emot något ypperligt. När man är en tjej som jag, som kämpat med vikten i stort sätt hela sitt liv så omfamnar man inte tanken över att bli större och tyngre bara sådär. Visst accepterade jag det eftersom att jag vet att jag skulle få något så otroligt mycket mer betydelsefullt, men det betyder inte att jag lärde mig tycka om det. Faktum är att jag kroppsligt nekade för mig själv väldigt länge att jag var gravid. Jag ville helt enkelt inte se gravid ut och kunde bara se framför mig hur alla skulle börja kalla mig för tjockis/knubbis etc. så som alla gör med glimten i ögat till gravida kvinnor. Jag vet att de inte menar något illa i och med det, men som sagt, när man är någon som kämpat hela livet för att försöka få bort stämpeln "tjockis" och plus detta har en massa hormoner som går bananas så är det inte jättekul att få höra. Mot slutet av graviditeten har tankarna varit så negativa att jag undrat om jag någonsin kommer att kunna känna mig attraktiv igen..

4. Minus -
Alla som tror att en gravid kvinnas mage plötsligt tillhör allmänheten. Men nu ska jag berätta något förmodligen helt sensationellt och nytt för er, bara för att någon är gravid ger det INTE er rätten att gå fram och ta på dennes mage. RÖR INTE EN GRAVIDMAGE UTAN ATT FRÅGA! Det är respektlöst och det finns faktiskt dem som inte känner sig bekväma med folk som kommer och smeker deras magar utan lov (inkluderat mig själv). Tänk er själva om någon bara kommer fram och klämmer eller börjar smeka er mage bara sådär, det skulle förmodligen kännas jättekonstigt och jävligt olustigt rent ut sagt, eller hur? Detta var något jag själv upplevde som ett problem under graviditeten och jag var i många fall för mesig för att våga säga ifrån när personer jag inte kände tillräckligt  kom och tog på magen. Jag menar bara den grejen, att någon man inte ens känner särskilt bra eller känner alls börjar att ta och smeka på dig utan att fråga.. Har du inget vett i skallen eller? 
Och ja, absolut förstår jag att ingen gör det här för att jävlas - men använd huvudet lite. Det är redan jobbigt som det är att vara gravid. Så tänk efter en gång extra nästa gång innan du låter dig hypnotiseras av en gravidmage.

5. Plus +
Man kan & får äta hur mycket man vill utan att någon kommenterar. It's the dream. En dröm som jag tyvärr inte kunde ta del utav (vilket nog var för det bästa ändå) på grund av illamåendet. Faktum är att jag aldrig ätit så lite som jag gjorde under graviditeten. Åt inte mycket onyttigt alls och fick endast i mig ytterst små portioner med mat när jag väl åt riktig mat. Men som sagt, på ett sätt är jag väldigt glad över att jag inte kunde muncha så mycket eller fick några konstiga cravings. Då hade jag förmodligen rullat fram de sista månaderna. 

6. Plus +
Sparkarna & Boxningsslagen. Det bästa med hela graviditeten! (Förutom att man får det finaste i hela världen). Att känna det här lilla livet växa och bli starkare för varje dag som går är verkligen helt underbart. I min mage låg en liten krigare, stark som en oxe som redan vid första spark var redo för strid. För vilket liv det varit där inne, rena boxningsmatcherna rent ut sagt. Jag skulle vilja beskriva känslan som en stor, agressiv gädda som sprattlar inne i magen. Eller en alien. Lite obehagligt kanske men samtidigt så jävla häftigt. Visst gjorde det ont när lilla fröken sparkade ibland och man kände sig öm i revbenen till och från, men det var det värt - varenda sekund.

Idag har Kelly levt utanför magen i hela fem veckor. Tiden bara flyger iväg. Och vilken liten bebisbubbla vi lever i, vilket lyckorus och vilka trötta mornar. På dem här veckorna som varit känns det som att vi hunnit med massor och ingenting. Dagarna består mest utav att amma, mysa, soffhäng och att snusa bebis. Om vi har tur hinner vi med en och annan promenad, att tvätta/städa lite grann, ett besök hem till morfar eller möjligtvis att någon/några kompisar kommer och kikar förbi för att umgås med lilla guldklimpen. 

Allting har verkligen gått hur bra som helst och Kelly är världens snällaste & finaste tjej. Sen att jag är lite segstartad sådär på morgonen när hon är som piggast är ju inte hennes problem och jag hade heller inte förväntat mig något annat, det är helt enkelt den tiden på dygnet när jag får bita ihop lite extra för att orka hålla både mig och humöret uppe. Som tur är finns det ju kaffe! (Och om man lyckas dricka kaffet varmt så är ju det bara en bonus). Ja, det är så dagarna ser ut nu för tiden. Det är helt underbart att vara mamma och det känns verkligen som att det är det här jag är ämnad för här i livet. 

 

 

Det är precis vad jag ska göra nu, min allra bästa gren här i livet. Jag ska klaga för omväxlings skull. 
Jag är som dem flesta redan vet en väldigt matglad tjej som alltid haft några kilon till övers om vi säger så. Vilket är något jag alltid klagat över, att jag jämt går och småäter, är ständigt hungrig och aldrig känner någon riktig mättnadskänsla. Vilket då inte så konstigt nog ledit till mina extrakilon..
Men.. nu när jag är gravid och *borde* kunna unna mig lite smått och gott så är aptiten som bortblåst. Jag är konstant illamående och har ärligt talat aldrig ätit så här lite i hela mitt liv. Vilket någon som jag borde vara glad över, speciellt då jag gått och nojjat sönder över hur mycket jag kommer att gå upp i vikt och hur obekväm jag kanske kommer att känna mig ju större jag blir. Men så är inte fallet, för jag känner verkligen att jag BEHÖVER äta, men allting gör mig illamående och tanken på att laga mat existerar inte. Jag har inte lagat mat på 3 månader nu för att jag mått så dåligt men ikväll har jag lovat mange att försöka. Oddsen är inte på min sida känner jag. Illamåendet jag besuttit idag har inte varit att leka med, varje gång jag rör på mig känns det som om någon försöker vända ut och in på magen, men jag ska försöka och göra mitt bästa. Det återstår att se hur det går. 

Sen klagomål nummer 2:
Jag förstår att alla som fått nys om att jag är gravid är jätteglada och jätteexalterade. Men nu börjar jag tycka att det hela blivit drygt. Jag är trött på att höra om hur kul det är att vi ska ha barn - tro mig, jag vet redan det. Jag är trött på att berätta för folk att jag är gravid, just för att alla säger precis samma sak, vilket jag är less på att traggla igenom än en gång, för typ 237:e gången. Och tro mig när jag säger det här: jag behöver verkligen inga lektioner eller läxor i vad jag måste införskaffa mig eller vad jag måste tänka på innan/efter bebisen har kommit. Det här är min/vår resa och jag är övertygad om att vi kommer att komma på våra egna lösningar. Och låt oss för fan inte glömma: JAG VILL INTE HÖRA OM NÅGRA FLER JÄVLA SKRÄCKFÖRLOSSNINGAR! Har jag frågat om att få höra om dem eller? Nej, precis.. //Skitförbannat gravidfetto.

Som dem flesta av alla mina nära och kära (förhoppningsvis) vet vid det här laget så väntar jag och magnus barn. Den lille rackaren är beräknad i slutet av november och vi är jätteglada. 
När jag väl tog ut min hormonspiral efter många om och men så var det ett gemensamt beslut. Vi sa "händer det så händer det". Och jag måste säga att jag blev överlycklig när Mange äntligen sa att han var redo, eftersom att jag har känt mig redo ett längre tag och inte velat tjata på honom. Men tillbaka till historien - händer det så händer det.. Och det var precis vad det gjorde, 2 veckor efter att jag tagit ut hormonspiralen har ett ägg befruktats och jag var gravid. Helt sjukt egentligen. Jag hade beställt hem 2 stycken graviditetstest från nätet och så fort de trillade ned i brevlådan slet jag upp paketet och kunde inte hålla mig längre. Då ska jag även tillägga att otroligt ömmande bröst och utebliven mens redan var två faktorer att gå efter. Och mycket riktigt, på stickan läser jag "gravid 1-2" och kan inte låta bli att känna en enorm glädje sprida sig i kroppen blandat med skräck. Varför skräck, kan jag själv tänka fortfarande.. Just för att hela våra liv kommer att förändras för all framtid. Det är inte längre jag&magnus som kommer att stå i centrum, utan vårt barn. Mina eller våra behov kommer aldrig mera att komma i första hand, det kommer vårt barn att göra. Vilket är helt fantastiskt, men samtidigt en så stor förändring att det nog vore konstigt om jag inte kände mig lite skräckslagen. 
Magnus första reaktion var chock, han kunde inte fatta att det kunde gå så jävla fort att bli gravid. Han hade räknat med cirka ett halvår haha. Jag däremot som alltid haft problem med alla preventivmedel jag någonsin testat var inte lika chockad med att det faktiskt gick med sån raketfart. Hur som helst, när första chocken runnit av Mange så blev han jätteglad och väldigt stressad. Stressad över pengar, sparande, saker som måste införskaffas, körkort etc. I stort sätt allt mellan himmel och jord kändes det som. Jag känner inte i närheten av den stress som jag vet att han känner förutom när det gäller körkortet. För aldrig i mitt liv att jag sätter mig och pendlar kommunalt med barnvagn på buss och tåg. Det finns liksom inte i min värld. Där går gränsen. Allt det andra vet jag kommer att lösa sig ändå. Men ett körkort dyker inte bara magiskt upp i ett cornflakespaket tyvärr.. 

Hallå alla trogna läsare.. HEHE.
Idag är det 2 dagar sen jag äntligen fick operera bort mina halsmandlar. Jag vet inte om det är jag som har hög smärt-tröskel när det kommer till halsen eller om det bara är morfinet som talar. Utan alla tabletter/stolpiller och morfin skulle jag nog inte vara så kaxig. Men detta har gått över förväntan. Självklart gör det ju ont, kan inte äta och sådär. Men ingenting jag inte kan hantera. Det värsta är ju då som sagt att jag inte kan äta. Är konstant hungrig och kan inte sluta tänka på en saftig hemmagjord hamburgare/pannbiff med guacamole till. Och scrambled eggs.. Och då har det bara gått 2 dagar hahah. Saftas i hela munnen bara av tanken. Ja, ni hör ju vilka ilandsproblem man har som tjockis. Mat är det enda jag kan tänka på.. Kanske bra för att kickstarta en diet, who knows?

Det här var alltså min första operation någonsin vilket även innebär att det var första gången jag sövdes ned. Och fyfan va kul det var att bli nedsövd. Vilken underbar jävla känsla. MY GOD! Något som alla borde få uppleva. Även uppvaket var lite som att sväva bort på moln. Hög som ett höghus av morfin och smärtstillande och livet var bara härligt. Och kände inte heller någon smärta då eftersom att man låg med dropp fullproppad av morfin. Förstår inte folk som sagt att det är obehagligt att sövas ned - funfunfun!

Godmorgon världen! Då har ännu en ny vecka börjat och snart är det dags för jobb. Har precis sminkat mig (för en gångs skull) och nu sitter jag och kollar tv o dricker vatten. Älskar att kunna ta det lugnt på mornarna, hinna vakna och inte behöva stressa. Det finns inget värre än att behöva stressa, då känns hela dagen så gott som förstörd. Dock så kan jag knappt gå pga. jordens träningsvärk. Ser ut som att jag blivit gruppvåldtagen när jag går haha. Men nu är det dags att klä på sig och borsta tänderna - Have a nice one!